Entering Lala-land

2011-12-04T05:05:00.000+01:00

Tillslut ser jag bara dina röda bromsljus, innan de slutligen försvinner i mörkret.

Och jag saknar dom också.

2011-10-18T04:52:00.001+02:00

Där någonstans

Där natten är för lång men timmarna för korta

Där ljuset är för starkt men morgonen för långt borta

Där min längtan krupit ihop, i en smutsig återvändsgränd

Där känslan ligger slumrande, innan den blev känd

Där en handlös smekning inte längre räcker till

Där en lekande tanke inte längre gör som jag jag vill

Där andetagen krymper till hackande gråt

Där sista muren faller vid ett ekande förlåt

Där i sprickorna av mina förhoppningar ska jag vänta på svar

Där ska jag stanna

Tills jag inte har någon längtan kvar

Som man delar får man sy

2011-10-17T02:07:00.001+02:00

Vet inte hur ni ser det,

men jag tycker åtta stygn på ett finger är ganska imponerande.

Hur?

För att dra den korta versionen:

Var uttråkad på jobbet, fann en kopp som var sprucken hela vägen runt, tänkte att

"jag borde kunna dra isär den och erbjuda nästa gäst på en halv kopp kaffe".

Och det gjorde jag.

Drog isär den, alltså.

Delade även på mitt finger.

En riddare i rödrutig rustning spenderade sin lediga lördagkväll med att intala mig (som aldrig sytt eller brutit något) att allt skulle bli bra och jag är honom evigt tacksam.

Fanns en överliggande risk att jag gett läkarteamet X antal frakturer, sår och rivmärken vid blotta åsynen av nålen de stack in i min hand om jag fått göra det ensam.

That's that och this is it.

Ursäktar min absence,

men jag har entrat iphonevärlden och är smått fixerad för tillfället.

Find me on fucking twitter eller nåt.

2011-10-08T03:42:00.001+02:00

Torget.
Parkbänken.
Höstvind.
Vita knästrumpor i svarta mary janes?

Kräks inombords.

Stirrar mig blind på kullerstensmönstret, med det lilla fokus jag har kvar, under mina fötter.

Zick zack.
Sick sack.

Sick to the stomach.

Orkar inte. Vill inte.

Orkar inte med min handstil.

Våta drömmar om hur den ser ut på tangentbordet.

Drömmar.

Vad är det?

I alla fall mer än sirapsindränkta kommentarer om min runda behind på en svettig krog utan namn.

Eller?

Hade jag någonsin?

Kunde jag mer?

Vad gör jag ens här?

Anteckningsblocket vänder blad automatiskt i vinden.

Kanske borde även jag?

Jag har tappat mitt språk.

Jag har tappat min fason och mitt syfte,

om jag någonsin hade något.

Om nästa mål vore större än en cheeseburgare på Mc Donalds

så skulle jag gladeligen ta det tåget.

Hittar inte hållplatsen.

Double cheese it is..

Cigarettes

2011-10-05T01:23:00.000+02:00

2011-10-05T00:42:00.000+02:00

Om jag brytt mig det minsta om att det var kanelbullens dag idag så hade jag gjort en dubbel sats bulldeg och jäst den i halsen, hällt kanel i ögonen och slagit en ugnsplåt i huvudet på mig själv.

Om jag brytt mig det minsta, alltså.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

2011-09-30T02:23:00.001+02:00

How happy is the blameless vestal's lot

The world forgetting, by the world forgot

Eternal sunshine of the spotless mind

Each pray'r accepted, and each wish resign'd.

2011-09-24T23:20:00.000+02:00

Varför är allting jag gör som känns bra i slutändan självdestruktivt?

2011-09-24T03:43:00.001+02:00

Utan tvekan påverkad

Utanpå påtagligt vin(glig)

Ingen idé att reflektera

Det jag har sagt har jag gjort ändå

Ingen idé att ta tillbaka

Orden ligger kvar inuti och utanpå

Ingen idé att springa

Mina skor och steg är för små

Ingen idé att säga mer

Bara lägg locket på

My second skin

2011-09-23T18:15:00.002+02:00

Jag spenderade min morgon med att titta på kattungar istället för att betala räkningarna.

De har fantastiska ragdolls alldeles i närheten. Om jag struntar i hyran den här månaden så kan jag köpa en halv.

Gick ut och provade jeans istället. Det hatar jag ungefär mest av allt eftersom jag aldrig kan hitta jeans som vill leva i symbios med mina kurvor. Denna gång blev jag dock överraskad.

- så överraskad att jag var tvungen att stå i provhytten och begrunda det hela ett tag. Tillräckligt länge för att de köande utanför skulle anta ett lätt kissnödigt ansiktsuttryck och ständigt blicka ner på sina osynliga klockor. (Nu när jag tänker på det så var det ganska ineffektivt av mig att betrakta kön utanför istället för att fatta ett beslut om huruvida jag skulle köpa jeansen eller ej. Ska tänka på det nästa gång.)

Precis när tanken "JA!" hade format sig bekvämt i mitt huvud så knackade den manliga och behagligt skäggiga expediten på dörren och frågade om jag behövde fler storlekar. Jag förklarade lyckligt att de satt perfekt varpå han helt fräckt stegade in i mitt bås och synade mig från topp till tå.

- Du har rätt, sa han.

- Jag vet, sa jag.

- Då hämtar jag en storlek mindre, log han och försvann igen.

Innan jag hann komma med invändningar eller ens ett "va?" så hade han sprungit iväg. I två minuter ifrågasatte jag mig själv och min självbild, var den så skev att jag tagit fel storlek? Var han en sadist som ville plåga ner mig i för små kläder? Ville han bara se mig ta av mig byxorna? Ville han se mig naken? Ville jag att han skulle se mig naken? Ville jag se honom naken?

- Om du vill att de ska sitta sådär perfekt så måste du ha mindre, för de kommer töja sig nästan en storlek. Varsågod!

Snapped me out of it.

Tack, tror jag att jag sa och stängde dörren igen för att byta om. Två minuter senare knackade han på dörren igen.

- Går det bra?

- Definiera bra.

- Kan jag komma in?

- Frågar du mig om du får komma in eller frågar du mig om jag tror att du har förmågan att öppna dörren och ställa dig innanför den?

- Får jag komma in?

- Okej. Men jag tror du behöver skydda ansiktet för om jag andas för djupt riskerar du att få en byxknapp i ögat.

Han öppnade dörren och synade mig noggrant igen.

- Sådärja.

- Jasså?

- Det där blir jättebra. Du får gå runt lite i dem bara.

- Jag kan inte gå i dem. De har paralyserat mina ben. Jag kan inte böja knäna ens. Jag kommer gå som en pingvin. En pingvin med jättelånga ben och för små jeans.

- Det där blir jättebra. Tro mig.

Jag valde att tro honom. Nu är jag hemma. Jag ligger i soffan med jeansen på mig och försöker töja ut dem med ren viljekraft. För jag kan fan inte gå i dem. Inte idag i alla fall. Jag får göra upp någon sorts tolvstegsmodell om jag ska kunna ha på mig de här jeansen normalt. Komplett med diet, mediterande, gång- samt andningsövningar.

Nu har jag lite ångest. Det var inte jeans jag hade tänkt ha på mig ikväll, men jag vet inte hur jag ska få av dem utan att riva av mitt eget skinn.

Jag får stanna hemma, helt enkelt.

Det kanske inte är så farligt.

Jag har ju i alla fall nya jeans...

How to drink a guinness

2011-09-23T01:05:00.002+02:00

2011-09-22T05:22:00.001+02:00

Se föregående inlägg.

2011-09-22T03:17:00.000+02:00

Jag önskar att sömnen slogs lika mycket mot mig som jag slåss mot den.

Att kampen var ömsesidig.

Men jag får aldrig motstånd.

Och vad är det då för mening med att stå med ögonen vitt uppspärrade, händerna hårt knutna, galopperande puls och skenande hjärta,

om ingen slåss tillbaka?

Vad är meningen med att sova?

Vad är meningen med att inte sova?

Om inget av alternativen gör någon skillnad?

2011-09-22T03:08:00.000+02:00

Somebody Else's Child

2011-09-21T01:59:00.001+02:00

Sass: "Yoga varje onsdag, vi börjar med lite vin för att mjuka upp kroppen"

Eli: "Jag antar position 'den fulla sälen'."

Sass: "Pax för kobran."

Eli: "Jass får vara den skrikande strutsen."

Jass: "Idioter."

Eli: "DU. Om jag ska gå ner i spagat över mitt eget huvud så vill jag att du skriker."

Jass: "Vill att du skriker när jag skedar dig."

Eli: "Om du skedar mitt ansikte."

Jass: "Jag skedar vad du vill."

2011-09-20T06:13:00.001+02:00

Jag önskar att jag hade sovit inatt.

Jag saknar nikotinet i min kropp.

Jag saknar någon mot min kropp.

Men allting jag vill ha idag,

är pannkakor till frukost.

Tic Toc

2011-09-19T23:25:00.001+02:00

Så är jag här igen.

Pannan mot taket. Ögonen i hjärtat. Livslusten bakåtrullad i skallen.

Medvetandet kvarglömt i en solkig bok någonstans i en ouppackad flyttlåda, kapitel fyra.

"Var det det om att jaga sina drömmar?"

Jag vet inte. Jag kan inte läsa längre. Knappt tala.

Bokstäverna och orden har tappat mening att döma utifrån bananflugorna som cirkulerar likt ljudlösa gamar ovanför dem. Den ena meningsuppbyggnaden härsknare än den andra.

Så jag tar några kraftiga simtag mot gårdagen. Vänder alla stenar i ett försök att hitta någonting meningsfullt att gå vidare på. Bara ett ord. En tanke. Ett beslut.

Men jag skär mig bara på alla rostiga drömmar, projekt och löften som kantrar gångstigen till det förflutna.

Så jag faller tillbaka i sängen igen.

Räknar fingrarna, sen tårna, sen ränderna i persiennerna, sedan minuterna tills klockan ännu en gång ska ringa in mig till ett annat kapitel av vakuum. Eller är det samma?

Hur ska man veta när allt är likadant?

En sekund över vattenytan

2011-07-09T21:22:00.001+02:00

Sprang precis intervall genom ösregnet till 'The Big Gun Down'.

Fötterna och skogsstigen.

Vattnet och huden.

Tårarna och dropparna.

Var länge sedan jag kände mig så levande.

Det är förresten väldigt svårt att skriva utan en dator.

Transatlanticism

2011-06-18T01:38:00.002+02:00

The rhythm of my footsteps crossing flood lands to your door
have been silenced forever more
The distance is quite simply much too far for me to row
It seems farther than ever before
Oh no

I need you so much closer

After The Storm

2011-06-16T00:18:00.005+02:00

Explosions In The Sky – Your Hand In Mine

Vi sitter vid vattnet.

Du i skuggan. Jag i solen.

I varsin värld som alltid.

Men vi har alltid kunnat balansera på muren som skilt oss åt. Alltid haft varandras händer om vi trampat snett. Men nu har vi ramlat ner på varsin sida och vi verkar inte kunna komma upp igen. Jag ser dina långa fingrar över kanten. Du tecknar åt mig att ta tag och klättra upp. Men jag vet inte hur jag ska kunna dra mig upp utan att knäcka dem och jag är rädd att jag kommer ramla handlöst tillbaka och slå mig fördärvad mot den hårda marken. Igen.

Allt att vinna. Allt att förlora.

Du öppnar munnen och din mörka lena röst lägger allvarliga bokstäver vid mina händer. Din bedjande blick ber mig att lägga dem tillrätta, ändra ordningen så att de säger någonting som inte gör så ont. Någonting som inte rispar hål på vår bräckliga existens.

Men jag kan inte röra händerna. Jag kan inte prata och jag kan inte stava.

Jag tänker att om jag behåller solglasögonen på så ser du inte att jag gråter. Men solen har gått i moln och jag kan inte se färgen på dina ögon bakom glaset.

Det är någonting du vill att jag ska ha. Ett vykort från vårt förflutna utan text. Men vi vet båda två vad som står på baksidan ändå. Ett ögonblick du fångade bakom linsen, ett ögonblick där jag verkligen levde. Där jag stod vid hundra vägskäl men ändå visste vart jag skulle gå, för vi stod där tillsammans.

Silvret letar sig svalt ner för mitt finger. Kristallhjärtat pulserar mot mitt skinn. Passar perfekt. Igen.

Fortfarande.

Alltid.

Värmen från din hand strålar ner i min där vi sitter med blickarna riktade åt varsitt håll. Så rädda att se varandras tårar.

Plötsligt står vi på torget. Sanden har slutat rinna. Tiden är slut.

Jag försvinner i din famn, som så många gånger förr. Med nästippen mot ditt nyckelben och ögonen slutna mot din axel. Jag känner hur du drar in doften från mitt hår. Jag känner våra tårar bakom ögonlocken. Jag känner din själ mot min.

Vi släpper taget och börjar backa. Fingrarna glider ur varandra. Försöker hålla kvar med en krökt fingertopp. Tappar greppet och bandet bryts. Den kalla luften skiljer oss åt.

Vi vänder oss om och går åt varsitt håll. Jag tvingar mig att blicka framåt och inte tillbaka.

Inte blicka bakåt.

Inte blicka tillbaka.

Men tillslut stannar jag ändå. Vrider mig långsamt tillbaka.

Men du är redan borta.

Och jag är ingenting.

Jag kommer alltid vara din Misse.

2011-06-07T04:02:00.000+02:00

Där

Där mina ord ska vara

Långa, rakryggade, bestämda

Står ett svart streck och blinkar

Till ljudet av mitt EKG

Var tog jag vägen?

Jag tappade bort mig någonstans i flykten

AM

2011-06-05T06:19:00.003+02:00

Jag känner hur det brinner inom mig. Ögonen stängda. Sinnena vidöppna. Flackar med ömmande idéer. Transparenta drömmar. Känner mig idiotisk. Patetisk. Sväljer hårt igen. Försöker att inte titta. Försöker att inte undra. Försöker att inte försöka. Självdiciplinen selektiv. Som vanligt. Vinning? Nej. Ögonblickets värde? Allt.

2011-05-27T06:06:00.000+02:00

Sömn är för nybörjare.

Drömmar är för färskingar.

2011-05-26T21:36:00.000+02:00

Manchester Orchestra – I Can Feel A Hot One

2011-05-24T01:00:00.002+02:00

2011-05-23T12:48:00.002+02:00

Min mobil fick en stroke natten till söndagen och fick mig att göra en mental spagat.

Alla nummer, alla meddelanden, alla bilder och alla inspelningar var raderade. Fanns ingenting på minneskortet och ingenting på sim-kortet. 3-killen sa med förundran i rösten (och skräck i blicken då han gett mig ett självsäkert leende och sagt att det inte fanns någonting han inte kunde fixa) att han aldrig varit med om att mobiler gjort så.

Well, darling, what you gonna do about it?

Han lämnade mig med en lånemobil. Den var full av gamla nummer till någons 'mamma' och 'älskling'. Jag kände mig smutsig.

Upplevde sorgens alla stadier när jag kom hem. Förnekelse, ilska, köpslagning, sorg, acceptans. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i min mobil men jag har ordnat allt på ett visst sätt i den. Meddelandena jag har sparat har jag sparat av en anledning, nummer och kontakter i en viss ordning, mina listor och påminnelser. Min ORDNING. Mina mönster. Nu är de borta och det innebär en förändring. Förändringar i min bestämda ordning och mönster ger mig eksem.

Dock har jag upplevt en sorts sinnesro i och med den totala tystnad som uppstått.

Jag har ingen att ringa.

Ingenstans jag behöver vara.

Ingenting jag måste komma ihåg.

Just me and my head tonight.

Postafen

2011-05-20T00:29:00.001+02:00

Syren

Ren

Lena ben

Timman sen

Huvudet fullt av sten

Livslånga men

Siren

Ipren

Klen

Vacker utan spackel

2011-05-18T14:30:00.003+02:00

Att spackla är ett jävla hundgöra. Slitgöra. Skitgöra.

Man måste slipa, sen spackla, sen låta det torka, sen slipa igen, sen måla.
Jag kräver snabb tillfredsställelse, att man genast ser skillnad. Som när man målar eller tapetserar, till exempel. Det är därför jag alltid målar första lagret på alla väggar, gladeligen och glatt sjungande, medan pappa får göra de andra två lagren som i min mening är extremt onödiga. Eller i alla fall fruktansvärt tråkiga.

Men nu är jag själv. Pappa kommer hit om en vecka. Ingenting har blivit gjort sedan han åkte, förutom grav alkoholisering och friskt delirium.

Så jag antar att jag får greppa spateln, kavla upp ärmarna, svälja bitterheten och gå ut i hallen.

Eller så aborterar jag hallen.

Vem behöver en hall?

2011-05-16T01:20:00.000+02:00

En liten pojke med vilt lockigt hår, stora bruna ögon och glass runt munnen.

Han står på tå och får precis nästippen över barkanten.

Han håller sin nya nalle hårt i handen.

Han frågar om vi ska gifta oss.

Jag svarar ja.

Sedan kommer hans mamma och tar hans andra hand.

Vi tittar på varandra när hon drar honom genom den myllrande folkmassan.

Och jag tänker att jag glömde ge honom mitt nummer.

2011-05-14T23:33:00.000+02:00

Om Erik Saade vinner ska jag kalla mig Lennart och odla mustasch.

20 sekunder

2011-05-12T12:49:00.000+02:00

Jag springer, lyckas precis klämma mig in i hissen innan dörren biter av.

Han står med mörka arbetsbyxor och ett paket i handen, packsedeln dinglar i sin navelsträng från det skrynkliga gula omslagspappret.

Det kommer ta åtskilliga sekunder innan dörrarna stängs, eftersom jag tvingat upp dem igen. Jag böjer mig framåt mot knapparna för att ange koordinaterna för min destination, han makar artigt på sig. Våra blickar möts, hans bruna ögon mot mina mörkblå. Min parfym mot hans arbetssvett. Min handrygg mot hans sträva bomullsskjorta.

Jag lutar mig bakåt med armarna vilande längs hissräcket, som om jag när som helst skulle kasta mig ut. Genom väggen, över honom. Han antar hisspositionen - står längst in i hörnet med blicken glasartat förankrad i dörrarna.

Jag studerar honom ogenerat uppifrån och ner.

Jag tänker att hans händer är smutsiga och om det är för att han jobbar med hissen intill, som orsakat långa haranger och vredesutbrott de senaste dagarna. Kanske jobbade han med den igår. Kanske har han inte tvättat dem sen dess för att han bor ensam, äter micropizza till middag och inte har någon att stryka om kinderna när han kommer hem och ändå kommer bli lika smutsig nästa dag så att han helt enkelt struntade i det.

Kanske har smutset ätit sig så långt in i skinnet att det inte längre går att tvätta bort, och jag undrar om han alltid drömt om att släpa lastpallar och justera oljiga kedjor i hisschakt eller om han ville bli pilot när han var liten och fortfarande var så lätt att hans mamma kunde hissa honom upp i luften.

Jag tänker att han borde raka sig, le mer och skaffa skor som inte skaver så att han riktade blicken uppåt och inte ner mot sina värkande och ständigt trampande fötter.

Jag tänker att han inte borde bita ner sina naglar, undrar hur hans tänder ser ut och om han biter av nervositet eller generell ångest och vad den i så fall beror på.

Jag tänker på att han inte säger någonting om hissen som vägrar stänga dörrarna och på så vis håller oss fast i det här ingenmanslandet där blickar kan döda och konversation innebär ett paradigmskifte.

Jag tänker att jag kanske borde rikta blicken mot någonting annat än hans ansikte.

Jag tänker att jag kanske borde vara lika intresserad av packsedeln som han verkar vara.

Jag tänker att hissen bromsar in väldigt kraftigt innan den stannar.

Jag tänker att jag kanske borde gå av eftersom dörren öppnats och vi har stannat på min våning.

Jag går av.

Dörrarna stängs.

2011-05-12T12:48:00.000+02:00

Du glömde din tandborste här.

Jag tar den med mig i sängen, samtalar förtroligt med den och ser kärleksfullt på den

innan jag sluter ögonen och somnar.

Skin & Bones

2011-05-11T13:57:00.000+02:00

Minnesbilder

2011-05-11T13:19:00.000+02:00

2011-05-11T13:15:00.001+02:00

The Middle East – Blood

Kill it (not with fire)

2011-05-11T13:06:00.001+02:00

Long time no see.

SummaSummarum:

Tåg fram och tillbaka Vin Kaffe Vin Kött Blod Brännande sol Cirkulerande gamar Springa upp Springa tillbaka Berg och skyline Aska och tobak Rökridå Soluppgång Skoskav Stickande gräs Trasiga strumpbyxor Skriande måsar Mangosorbet Minnesförlust Tårar av lycka Tårar av sorg Asfaltssmak Vänd inte om Se alltid framåt Blickar alltid neråt Korsning Återvändsgränd Pannan mot betongväggen Huvudet i takfläkten Morrande hundar Tuggummisaliv Ångestcigaretter Mjuka händer Tvådagars skäggstubb Blåmärken Rivsår Snabbnudlar Kväljningar Höga eldslågor Läckande pianon Vassa skulderblad Morgonhår Vända dygn Vända fickorna ut och in Stigande puls Gnistrande takkronor Sirener Kaffe och fotosyntesen Skrubbade knän Sargade drömmar Hemlängtan Se tillbaka Öka pulsen Tappa andan Tics Smutsiga tallrikar Smutsiga tankar Grus på golvet Sten i ögonen Bergsbestigning CocoRosie Ensamma pianotangenter Ekande gitarrsträngar Extas Fallgropar Självdiskriminering Mental sanering Tindrande ögon Gapande munnar Svarta hål Skymning Gryning Fånga solljus Stänga ut dagen Kuddar på golvet Stearin i håret Krossat glas Blödande röster Vilse Gnisslande bestick Små små fingrar Stora stora fötter Överbelamrade kistor Överfyllda huvuden Dekadenta vardagsrum Prestationsångest Klump i halsen Nerbitna naglar Lemonad Sprit i vrångstrupen Isolering Exponering Robin brinner Någon gråter Någon skrattar Alla förlåter Lockar i nacken Raka luggar Borttappad verklighet Rökhosta Skrynkliga örngott Leriga klackar Filter och aluminiumburkar Hjärtsträngar Förtroliga samtal Otroliga vyer Vy från ett luftslott Allting gott Svart och blått Blott nåt

The White Picket Fence

2011-05-04T16:23:00.000+02:00

You could be happy

2011-05-01T23:48:00.000+02:00

2011-04-30T13:00:00.001+02:00

Jag går ut genom porten och förbi damen som bor på bottenplan.

Hon sitter i en korgstol på sin inglasade balkong. Händerna ligger stillsamt knäppta i hennes knä. Blicken blank och fast förankrad i betongväggen.

Hon är omgiven av blombuketter, rosor och tulpaner. Överallt står de. På bordet, på golvet, i hyllan, i vaser.

Varje dag sitter hon där ute på sin inglasade balkong.

I sin blomstrande kuvös.

Men hon växer inte mer.

Hon är omgiven av solsken. Hon är omgiven av blommor.

Hon är lika ensam ändå.

Rebound Day

2011-04-29T11:40:00.001+02:00

2011-04-29T11:30:00.003+02:00

Jag har tappat min penna.

Min sköld mot stillaståendet och stagnationen.

Jag ignorerar mina drömmar, nonchalerar min kropps signaler. Trots att mätarna står på noll och allting skriker.

Springer för livet trots att fötterna blöder. Springer för livet trots att livet står kvar bakom mig.

Men vi tar en öl till och hoppas dra ut på tiden. Hoppas vi hittar någonting på vägen, eller att den i alla fall lägger krokben för oss så att vi stannar upp och känner efter.

Men jag är livrädd att känna efter. Livrädd att titta tillbaka och inse att jag bara såg fram och däremellan glömde bort nuet.

2011-04-28T21:51:00.001+02:00

Pilobolus by laurkal

2011-04-28T21:30:00.001+02:00

Om att leva i nuet:

Overthinking it

GIF-Måndag

2011-04-28T20:46:00.000+02:00

Blue

2011-04-25T21:35:00.000+02:00

2011-04-25T13:55:00.003+02:00

Det är livsfarligt att motionera.

Mina armbågar och knän ser också ut sådär, likaså min stolthet.

Var uppe och sprang i Safjällen igår, tog som vanligt i för mycket men när konditionen tog slut så vägrade viljan att ge upp. Fortsatte springa och var tillslut så trött att jag inte kunde lyfta fötterna ordentligt från marken. Detta blandat med min uppmärksamhetsstörning blev: "Åh titta ett rådju...KRASCH!"

Snubblade i en nedförsbacke och landade på handflatorna och knäna, sedan rullade jag över gruset en bit, som grädde på moset.

Jag är gravt funktionshindrad och har svårt att använda händerna, såren spricker varje gång jag rör på dem för mycket. Det ser ganska vidrigt ut.

Men om någon frågar så är det stigmata.

Tänkte även berätta om att jag följde efter det där rådjuret och tillslut stod två meter ifrån det när jag insåg att det var en bock. Med horn.

Sedan gick jag vilse.

Men det tar vi en annan gång.

Vad jag ritar på mina servetter

2011-04-25T00:50:00.000+02:00

Sagan om boken

2011-04-24T00:50:00.002+02:00

Godmorgon

2011-04-22T11:08:00.001+02:00

2011-04-22T00:31:00.000+02:00

Någonstans där i tumultet så glömde jag bort mina sömnproblem, då de slutade vara sömnproblem och bara sömnlöshet.

Tre dagar och det känns som att jag varit vaken i en månad och sett fjorton länder.

Finner ingenting direkt negativt med det.

Förutom att jag måste bära solglasögon 24/7.

2011-04-19T19:39:00.001+02:00

2011-04-17T01:42:00.002+02:00

Åker genom staden som ser ut som en julgransbelysning.

Ljusa prickar på en svart atlas.

Någonstans sitter jag. Fraktas framåt av två ljuskäglor och min gula kulspetspenna.

Betraktar de som försöker skyla sig mot lamporna.

Bakom ojämn hy och rinnig mascara.

Ostrukna skjortor och skrynkliga själar.

Skakar på huvudet, trots att jag går i takt till låten som jag satt på repeat.

Som jag inte vågar stänga av.

För att jag är rädd för tystnaden.

Rädd för mina egna fotsteg.

2011-04-15T23:14:00.001+02:00

Vid varje hållplats bromsar bussen hastigt in och alla passagerare förenas i en gemensam whiplashrörelse.

En obehagligt mekanisk rörelse.

Försöker spjärna emot, men det är lönlöst.

Min urinblåsa utför akrobatiska rörelser vid varje sväng. Varje vägbula. Varje rörelse.

Jag tänker att jag ser ganska panikslagen ut.

Studerar mig själv från sätet mittemot. Kväver ett skratt, och kissnödigheten är återigen ett faktum.

Jag är full.

Jag är en slav under mina primära behov.

Jag är en smula kåt.

Och jag är fullständigt värdelös.

Skin Shredding

2011-04-15T11:04:00.002+02:00

2011-04-15T02:12:00.000+02:00

Satt på toaletten.

Vilade huvudet på knäna.

Tyngden fick mina fötter (som hade halkiga strumpbyxor) att glida isär.

BANG.

Slog huvudet rätt i kakelgolvet.

Såg nog fullare ut än vad jag var.

Vakuum

2011-04-14T13:53:00.000+02:00

Vi hoppar hage mellan dagarna. Över en, två på en gång, står still och balanserar.

Börjar om. Börjar om. Börjar om.

Sliter oss igenom vardagsrutiner, belönar oss med serpentiner. Ser fram emot, längtar tillbaka till. Ångrar, gråter, vill. Strävar, springer och förlorar, bara lite till.

Vet vad som är bäst, men gör tvärtemot. Köper inte premisserna, ler under hot. Vet vad som är dåligt, gör det en gång till ändå. Kämpar för det vi tror på, men aldrig riktigt kommer förstå.

Målar upp våra drömmar på vita rosenblad, kastar dem i elden när lågan tagit slut. Fortsätter gå fast vi inte vet mot vad, men vi hittar inte tillbaka och vi hittar inte ut.

Litar på varandra, håller händer även om det bränns. Vi vill ju bara vara som alla andra, vill bara ha någonting som känns.

Blundar och sliter ut hjärtat, hoppas till sista andetaget.

Håller andan och tar klivet ut.

Försöker att inte titta ner och att älska,

Tills tomrummet tar slut.

Arterton by Sommerson

2011-04-14T13:06:00.000+02:00

2011-04-13T14:11:00.002+02:00

Solen hittar inte fram till mig, där jag ligger på soffan och anlägger nya liggsår.

Den har irrat bort sig i den regntunga smeten ovanför hustaken.

Jag ligger ihopknölad bland kuddarna medan skuggorna vandrar över väggen.

Jag har järnbrist, C-vitaminbrist, B-vitaminbrist och sömnbrist.

Men mest av allt så önskar jag att någon kunde injicera mig med inspiration.

Stirrar ut mot hallen och brevinkastet.

Men dörren står tyst.

Hallgolvet översållat med gamla DN.

Inga brev idag heller.

2011-04-12T19:49:00.003+02:00

Huvudet är tungt av spindlar.

Asfalten blöt.

Molnen betongrå sockervadd.

Ögonlocken tunga.

Fötterna ömma.

Drömmarna sköra.

Vågar inte blinka,

vågar inte förstöra

det här ömtåliga ögonblicket.

Jónsi – Hengilás

2011-04-12T10:20:00.001+02:00

Jag dog där litegrann.

2011-04-09T03:29:00.000+02:00

Inga bussar ehm.

Hem, menar jag.

Så fördelaktigt.

Undra hur långt det är hem?

Vi provar.

Går i för trånga skor.

Skjut mig.

Går utan skor.

Pånyttfödd.

Passerar tio rödljus.

Stäm mig.

Börjar jobba om några timmar.

Älskar mig.

Går vilse.

Hör mig.

Går ensam hem.

Var är hem?

Undra vad mamma skulle säga.

Om att välja sina konflikter

2011-04-07T23:34:00.002+02:00

Jag var sen till bussen när jag skulle till jobbet, men bestämde mig ändå för att ta med soppåsen med hårdplast. Jag är en duktig soldat och sorterar allt mitt skräp, förväntar mig ingen stående ovation men det känns bra ändå.

Så jag springer till containrarna, som ligger femtio meter från busshållplatsen för att slänga skräpet innan bussen kommer. Jag VET att man inte ska slänga ner plastpåsen utan bara hårdplasten. Jag VET det. Men när jag står där och försöker slita upp plastpåsen som jag förslutit med en jävla infinityknut och det inte går, och jag hela tiden blickar bakåt för att jag har femtio meter kvar att springa och bussen kommer stå där när som helst, ja..

Då känner jag ändå att jag dragit mitt strå till stacken när jag sorterat, och tänker att en plastpåse bland hårdplasten hittills inte har dödat någon, varpå jag trycker in hela påsen i hålet.

Påsen hinner inte ens nudda botten av containern förrän någon skriker;

"Hörredu! Man ska bara slänga hårdplast där i! Du får faktiskt hälla ut hårdplasten och sedan slänga påsen i den andra tunnan som alla andra!"

Jag noterade att en äldre man slängde sopor när jag kom, och att han precis skulle sätta sig i bilen när jag skulle slänga mitt skräp. Men han har alltså stått och väntat, stått och betraktat mig, för att se om jag ska göra något fel. En smygande paragrafryttare och en typ av människa som är alltför vanlig i det här området.

Jag stirrar på honom, där han står och hänger med armen över bildörren och blänger surt på mig. Känner hur det blossar i kinderna och irritationen kokar upp ett övertryck i kroppen.

Jag tar sats och tänker precis inleda ett ilsket försvarstal á la "Jag ska minsann tala om för dig...!"

Men sen inser jag att det fan inte är värt det. Han är inte värd min tid eller ilska.

Så istället skakar jag på huvudet och säger;

"Vad hände med dina drömmar här i livet? Har du verkligen så lite till liv att du vill stå där och skälla ut mig, som ändå källsorterar för att jag slänger den där påsen bland hårdplasten? Var det slut på rabattbajsande katter eller?"

Jag undrar om det var lika skönt för honom som det var för mig.

Barbie

2011-04-07T14:12:00.002+02:00

När jag var liten så hände det ibland att jag lekte med barbiedockor.

På ett vis så speglades min dåvarande syn på livet i de lekarna; barbie gick i skolan, fick ett jobb, blev kär i Ken, gifte sig, knullade och fick barn. Allt på en dag.

Trots att Ken var ett jävla rövhål utan penis i hawaiiskjorta.

Efter att de fått barn så var livet slut, leken likaså. Vad fanns det då kvar att göra? Vad gjorde vuxna egentligen, förutom att jobba, fylla på kylskåpet och tillverka syskon?

Barbiedockor var ju vuxna människor och då skulle de också göra vuxna saker, ansåg jag, men eftersom mina referensramar inte var särskilt breda vid den tiden så var det en lek full av begränsningar och ingenting jag engagerade mig i särskilt länge

Någonting annat som störde mig var barbies extremt underliga anatomi. Hennes vingformade armar som bara gick att placera klämkäckt på höften, annars så fick hon gå runt som en technodansande idiot genom livet. Hennes fötter som bara var formade till att bära klackskor eftersom hon led av förkortad hälsena och bara kunde gå på tå. Jag försökte bryta 'rätt' foten en gång för att hon skulle kunna ha gummistövlar men då stack hennes vita plastleder ut genom vaden och jag var tvungen att degradera henne från 'favoritdockan' till 'trafikoffret som alla retade'.

Det värsta var hennes ansikte. Den ständigt leende munnen som drastiskt begränsade hennes känslospektrum. Barbie kunde aldrig vara arg, besviken, förtvivlad eller förkrossad. Även om jag klippte av henne allt hår och kastade ut Ken för en klippa. Hon bara log. Det var ungefär här som min far förklarade vad 'psykotisk' innebar och det tillförde en ny dimension till mina lekar. I alla fall en stund. Men jag störde mig enormt mycket på den där stelopererade lyckan hon utstrålade.

Det var inte förrän senare, när jag snörade upp barbie i taket, kärleksfullt ihopslingrad med min lillebrors actionman (som också bar klänning med volanger vid tillfället) och han skrikandes stod och hoppade nedanför, som jag insåg det sanna underhållningsvärdet i henne.

Min barbiesamling ligger nu i en flyttlåda på vinden. Mamma plockade ner den åt min lillasyster för ett år sedan på hennes femårsdag. Hon plockade lite med dockorna i en timma, sedan la hon tillbaka dem för att aldrig ta upp dem igen. Jag frågade min syster varför hon inte tyckte om att leka med barbie, varpå hon svarade;

"Det går ju inte att göra någonting med dem. Man kan bara byta väskor, kläder och skor på dem. De har inga vapen heller, som actionman. Min actionman kan skjuta misiler, barbie kan inte ens hålla sin bebis. Sen finns det tio barbies men bara en killdocka. Så ser det ju inte ut på riktigt. Tänk om det bara fanns Kim (hennes kärlek) på dagis och inga fler killar. Då skulle alla andra vilja leka med honom och jag skulle få slåss hela dagen."

Barbie är en orättvis bild av verkligheten. En könsstereotyp leksak som alltid kommer vara resistent mot jämnställdhetskamper och feminism.

Men det behöver inte vara fel.

Ibland är det skönt att vara fem år och tänka att livet inte är svårare än klädbyten, hårborstande och att gå igenom livet i ett par rosa pumps med ett bländande leende på läpparna.

Verkligheten kommer ifatt en så snabbt ändå.

Madame Peripetie

2011-04-07T12:52:00.000+02:00

The mess you left behind

2011-04-07T02:04:00.000+02:00

Står i min mörka hall och andas en stund.

Känner mig nyinflyttad igen.

Ny, fast gammal. Gammal ångest. Gamla sår och gamla tårar.

Jag hade städat. Röran är din.

Våra andetag ligger fortfarande kvar i de skrynkliga lakanen.

Trampar omkring i vardagsgruset på golvet, smulorna från de gångna dagarna. Diffusa bilder i botten av vinglaset.

Lägger mig på sängen, omfamnar huvudvärken. Omfamnar skuggorna på väggen, lägger mig bredvid dem.

Så fint att längta.

Så hemskt att sakna.

Så lite tid däremellan.

The Sleepover

2011-04-07T01:38:00.000+02:00

No Country for Old Men

2011-04-05T01:48:00.000+02:00

Javier Bardem

Eat me alive

Vinets hämnd

2011-04-04T23:08:00.001+02:00

Min underbara vita, fina klänning.

Uppenbart påverkad av vinet gick jag över vinglaset som strategiskt nog stod på golvet.

Vin på min vita soffa, vin på min vita klänning.

Vin på mitt obefläckade samvete.

Man skulle kunna se det som karma.

Man skulle kunna se det som ett tecken.

Jag ser ingenting annat än den blodröda fläcken som sprider sig längs tyget likt galopperande cancer..

Nu ligger klänningen svävande i varmvatten och fem liter blekmedel i mitt badkar.

Insåg precis att det betyder att jag måste ta upp den, skölja ren den, torka den.

Tvätta.

Men jag är ju onykter?

Hur ska jag orka det?

Lika bra jag häller i resten av vinflaskan i karet och accepterar att klänningen från och med nu är röd.

Created Equal by Mark Laita

2011-04-04T21:43:00.000+02:00

Amish adolescents/Teen Punks

Ballerina/Boxer

Bank robber/Deputies

Baptist minister/Ku klux klan

Beauty salon costumer/Man with curlers

Body builder/Amish farmer

Catholic nuns/Prostitutes

Company president/Cleaner

French chef/Short order cook

Fur trapper/Woman with dog

Gang member/Mafioso

Homeless man/Real estate developer

Lingerie model/ Woman in girdle

Marachis/Elvis impersonators

Marine/ War veteran

Polygamists/Pimp

Vegetarian/Butcher

Young boxer/Retired boxer

Casus Belli

2011-04-04T20:39:00.001+02:00

Om man bara äter ett mål mat om dagen så får man äta vad man vill.

Tacos hela veckan.

The residence of Ricardo Bofill

2011-04-04T20:12:00.003+02:00

Det var en gång en man vid namn Ricardo Bofill, som köpte en gammal cementfabrik, och gjorde den till sitt hem.

Det var en gång en flicka som behövde väldigt mycket pengar..

Gråskala med färgglada människor

2011-04-04T14:23:00.001+02:00

Allan kan man inte ha helt i gråskala, inte på alla bilder.

Would be such a shame on that gorgeous hair..

Betong

2011-04-04T11:00:00.000+02:00

Colorblind

2011-04-03T21:07:00.000+02:00

Colorblind

Havet och jag

2011-04-03T20:00:00.002+02:00

Jag har alltid älskat havet.

Dess kraft och kontraster.

Lugnt och böljande i smaragdgrön skepnad. Ursinnigt och stormigt i svart våldnad.

En ostoppbar, okontrollerbar kraft, som inte låter sig styras av någon.

Hav står för kontinuitet, ett upprepat och konstant mönster, men slutar ändå aldrig att byta form. Havet är en av få saker som är riktigt säkert. Vad du än gör, hur mycket du än försöker, så kommer vågorna rulla in mot land ändå. En efter en, i all oändlighet.

Jag känner mig alltid hemma vid havet. Trygg och rofylld, samtidigt som det skrämmer mig. Det är ingens vän, följer inga regler, visar ingen hänsyn. Det drar mig närmre, utåt, mot horisontlinjen och bortanför. Fyller mig med längtan och vemod, gör mig ödmjuk.

Havet är en gåta utan svar, en strävan utan slutgiltigt mål, en sanning.

Och när jag ligger bakom mina betongväggar om nätterna, så hör jag hur det viskar långt där borta.

Jag kommer alltid ha havet, och det kommer alltid ha mig.

En av få saker som är säkert.

Bilder av: Kani Polat

Banksy

2011-04-03T16:17:00.000+02:00

“Some people become cops because they want to make the world a better place. Some people become vandals because they want to make the world a better looking place.” - Banksy

Hur jag gillar att börja min morgon

2011-04-03T14:02:00.002+02:00

Jag önskar att jag kunde ta med mig min 'Incredibox' överallt.

De här små pojkarna är nåt av det bästa som hänt mig och mitt morgonhumör.

Smått beroendeframkallande...

INCREDIBOX

Tall Painting

2011-04-03T13:39:00.000+02:00

Stjärnor och Planeter

2011-03-31T22:58:00.018+02:00

Jag ska berätta en historia om min lillebror.

Min lillebror var ett ovanligt vackert barn. Han charmade alltid hela omvärlden med sina stora mattfransbeklädda ögon och sin ständigt skrattande lilla mun. Han älskade allt och allting älskade honom tillbaka. Ett burklock var en skatt och han kunde outtröttligt snurra det runt runt på golvet i flera timmar med glittrande ögon och den lilla munnen formad till ett o. Han kunde springa runt och skrika på gräsmattan bara för att han var så lycklig. Han kunde samla in alla stenar han hittade och lägga dem på sitt rum bara för att varje sten var det finaste han någonsin sett. Han kunde spendera flera timmar med att hacka bort all is i bäcken för att 'hjälpa till' så att det blev vår snabbare. Han kunde gå in i en fårhage och leka, och ett par timmar senare när vi förtvivlat letat efter honom kunde vi hitta honom sovandes tillsammans med fåren. Han kunde vattna gräsmattan hela dagen för att gräset skulle bli grönare. Han kunde allt om han ville.

Men han var inte riktigt som andra barn. Inte riktigt lika stilla. Han var överallt och det kröp ständigt i de knotiga små benen. Han slog sig jämt. Hade dagligen nya sår. I huvudet. På benen. På armarna. I ansiktet. På ryggen. På magen.

Vi kallade honom 'bulan'.

Rastlösheten och nyfikenheten blandat med hans farligt låga impulskontroll gjorde att han ofta hamnade i situationer där något gick sönder. Saker runtomkring honom eller han själv.

Mamma hade en svart bok där hon skrev ner alla saker han hade haft sönder. Vår alldeles egen 'Emil i Lönneberga'.

Men det var ju inte meningen att mammas nya spadar för 2000 kronor skulle gå sönder, han tyckte ju bara att det var så fint när man slog dem mot varandra och det kom gnistor. Det var ju inte meningen att pappas nya glasögon skulle gå sönder, han ville ju bara dela med sig av dem till lillebror - så han fick halva. Det var ju inte meningen att han nästan skulle slå ihjäl sig, han ville ju bara klättra upp i den högsta granen för att se hur vårt hus såg ut där uppifrån. Inte visste han att toppen kunde gå av när han satt i den.

Han hade alltid änglavakt.

Många kvällar satt mamma helt förstörd vid köksbordet. Ögonen blanka av lättnad, men av oro. Hennes hjärta klarade inte av att tänka på att han ännu en gång varit en millimeter från döden. Pappa vankade av och an i vardagsrummet med bekymmersrynkan i pannan. Det såg ofta ut så när jag kom hem på kvällarna. Och det gjorde ont i mig att se dem så bekymrade. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på vad som skulle kunna ha hänt. Och det gjorde ont i mig när jag såg att han förstod hur olyckliga han gjorde oss. Men kvällarna gick alltid över i nya kvällar och nya bulor och nya bekymmersrynkor och tillslut så antar jag att jag vande mig.

Men en kväll minns jag speciellt. Jag hade varit hos min kompis och cyklade hem själv. Det var en ljummen Julikväll, jag var fräknig och barfota och det luktade lupiner från dikeskanterna. Jag slängde cykeln på gräset, sprang de tre trappstegen upp och öppnade ytterdörren.

Innanför dörren så var det tyst. Alldeles för tyst. Det enda jag kunde höra var pappas vankande inifrån vardagsrummet. Tyngre än vanligt. Golvet knarrade under hans fötter. Jag gick in i köket. På en av stolarna satt mamma med knäppta händer och grät.

Jag blev stel.

Tänkte:

Åhnejåhnejsäginteattnejdetkanintevarärhanvadharhäntochkaningensnällasäganågonting.

Men jag vågade inte säga någonting. Jag vågade inte röra mig. Jag vågade inte andas. Vågade inte bryta det här ögonblicket.

Sedan insåg mamma att jag stod där. Hon vände upp huvudet mot mig, sedan log hon svagt.

Och jag kunde andas igen. Jag kunde fråga vad som hade hänt den här gången och jag kunde fråga var han var. Och mamma skakade långsamt på huvudet, tog ett djupt andetag och berättade.

Hon hade kommit in från trädgården där hon planterat det nya äppelträdet och skulle gå in för att lägga pojkarna. F och L byggde med lego. Eller, L byggde med lego, F åt lego. Hon frågade vart han var någonstans och L svarade då att han redan gått och lagt sig. Detta tyckte mamma var konstigt eftersom han alltid ville dricka välling och höra en saga innan. Och aldrig, aldrig någonsin hade han velat gå och lägga sig förut. Hon gick upp. Hans dörr var stängd, vilket också var konstigt eftersom han alltid alltid ville ha den öppen.Hon knackade på och gick in.

Där i sängen låg min lillebror ihopkrupen, med de smala armarna runt knäna och de stora blanka ögonen riktade mot fönstret. Kvällsljuset silades genom hans rullgardin och lyste upp hans ansikte med ett blått sken. Han såg ut som en överjordiskt vacker liten alien. Mamma satte sig på sängkanten och frågade om han inte mådde bra och strök honom oroligt över pannan. Han svarade inte på en lång stund, låg bara med ögonen fixerade vid fönstret och andades så tyst så tyst. Sedan höll han andan en stund, väntade och viskade sedan ut i rummet "Det var så vackert där bakom mamma".

Vad var det som var vackert undrade mamma och log.

"Det var stjärnor och planeter" viskade min lillebror med underläppen mot knät.

Mamma log ännu mer, pussade honom på pannan och tänkte att han legat vaken under natten igen med sin stjärnkikare och undrade om han inte ville höra en saga ändå. Det ville han inte så hon sa godnatt och gick ner för att göra i ordning F och L.

Lite senare den kvällen gick mamma ut i timmerhuset för att hämta älgkött ur frysen. Lampan ville inte tändas och frysen var avstängd. Kanske har det gått en propp, tänkte mamma och gick ut igen till elskåpet på telefonstolpen vid rosenbusken. Det hade det inte, mamma kollade alla proppar. Då hörde hon ett konstigt sprakande bakom sig från timmerhusväggen. Hon vänder sig om och försöker se och höra vart det kommer ifrån. Där, längst ner på väggen sitter en huvudkabel med 250 volt. Där satt en huvudkabel med 250 volt. Nu spretar den åt två olika håll och det gnistrar lite mot de blöta timotejstråna längs väggen. Och där, på backen bredvid, ligger pappas stora trädgårdssekatör i metall.

Mamma går långsamt fram och för händerna till ansiktet. Min lillebror har varit ute och klippt rosenbusken med en kökssax, som också ligger på backen, och när han sedan närmat sig timmerhusväggen sett huvudkabeln. Vad som sedan gick igenom hans lilla lilla huvud vet vi inte än idag, men han kom i alla fall fram till idén att han skulle klippa av den. Han försökte med saxen, men kabeln var för tjock. Han kom på att han kunde låna pappas sekatör som fanns inne i timmerhuset, som inte var låst. Nytt försök. Denna gången gick det lite bättre, men ändå inte helt. Så han flyttade händerna längre ut på handtagen, till gummihandtagen, och tryckte ihop. Pang. Kabeln går av och min lillebror slungas i backen. Han får ett sår i ryggen av stenen som låg där och tittar sedan storögt på den sprakande kabeln. Inser att det kanske inte var så bra och att det gör ont.

Om han insåg någonting mer just då vet jag inte, men jag undrar eftersom han låg så tyst och stilla där i sängen den där natten.

Och jag undrar över gummihandtaget ochjag undrar över oddsen.

Min lillebror är inte det där trasiga lilla barnet längre. Han är längre än mig, har 47 i skostorlek och pussar flickor nu. Han är en ung man med många ärr, och han är så vacker.

Han springer fortfarande omkring av lycka över ängarna, som en mörk vildhäst. Han älskar fortfarande fina stenar, fast nu är de lite rundare och lenare. Han hoppar fortfarande sönder isen i bäcken, han vet inte varför, men han blir så glad av det. Han somnar fortfarande med sina djur, fast nu i sin säng och med katten spinnandes på bröstet. Han övervattnar fortfarande allt, men han gör det av omtanke och kärlek.

Han älskar fortfarande allt och alla älskar honom tillbaka.

Och ibland, när jag ser honom sitta med den där blanka blicken långt bort i fjärran, så undrar jag om han insåg

vilka stjärnor och planeter det var han egentligen såg den där kvällen.

50 dåliga saker med mig

2011-03-30T23:11:00.005+02:00

Min allergi mot lappar i kläderna.
Min ljudkänslighet.
Min förmåga att slåss för saker jag inte fullt tror på.
Min oförmåga att ta order eller direktiv.
Min oförmåga att slänga saker.
Min ständiga motvilja till att gå och lägga mig.
Min totala oförmåga att fatta beslut.
Mina auktoritetsproblem.
Min plånbok.
Min oförmåga att organisera.
Min allergi mot tristess.
Min förmåga att skjuta upp precis allting.
Min okontrollerbara rastlöshet.
Mitt omättbara skobegär.
Min rädsla att gå på streck och sprickor i backen.
Min rädsla för knän och hälsenor.
Mitt selektiva tålamod.
Min oförmåga att leva i nuet.
Mina fyrkantiga fötter.
Min förmåga att förälska mig i alla djur jag ser (läs; ta hem).
Min hysteri mot smulor.
Min oförmåga att tyda mina kroppssignaler (törst, hunger, sömnbehov, andra behov..)
Min tankspriddhet.
Min ständiga hemlängtan (eftersom jag inte vet vart det är).
Min totala brist på empati och sympati när jag ser någon som ramlar roligt.
Min långa rygg och svank.
Min spellista (den dödar mig litegrann).
Min förmåga att slänga alla kläder på golvet varje kväll istället för att hänga in dem i garderoben (efter fyra dagar ser det ut som ett zigenarläger i mitt rum).
Min faiblesse för röda viner.
Min krampaktiga reaktion vid oönskad beröring (beröring).
Min förmåga att alltid tänka högt.
Min förmåga att överanalysera allting.
Min förmåga att starta projekt utan att avsluta dem.
Min hatkärlek till människor.
Mina arbetsskor.
Mitt behov av att ständigt vara på väg.
Min innerliga önskan om att vara en katt.
Min förmåga att älska allt som inte är bra för mig..
Mitt huvud om nätterna.
Min lilla mun som säger stora ord när den inte borde och är tyst när den borde tala.
Mina axlar som bär alla andras problem men som inte orkar bära mina egna.
Min förmåga att skära mig på saker man inte kan skära sig på (servetter, kuddar, nötter)
Min förmåga att snubbla på plana ytor.
Mina bisarra tvångstankar.
Min teknikintolerans.
Min oförmåga att vara korrekt.
Min oförmåga att lita på någon.
Min förmåga att köpa en antik, svindyr möbel man inte ens kan sitta på när jag egentligen hade behövt köpa stolar och bord från IKEA.
Min IKEA-allergi.
Min kärlek till att göra listor (när jag egentligen borde gått och lagt mig för länge sedan).

Mental förstoppning

2011-03-30T21:00:00.001+02:00

Orden stakar sig redan i huvudet.

Stannar med skrikande bromsar bakom de grå.

Lämnar handen darrande med kulspetsen en millimeter ovanför mitt orörda blanka papper.

Sänker pennan. Låter den sjunka ner i pappret likt en kanyl, för att injicera det vita med mitt svarta.

Men ingenting händer.

Jag känner hur blicken flimrar. Myrornas krig. En brusande tv-skärm.

En kamp mellan det svarta och det vita där ingen någonsin vinner.

Vaggar fram och tillbaka, som om jag hoppades att allting i mitt huvud skulle tippa över kanten och rinna ut över bordet.

Men jag har lagt locket på för många gånger.

Jag skulle ha gjort det här för länge sedan.

Nu sitter jag här med fingrarna långt nere i halsen, för att försöka nå nyckeln jag en gång svalde. Nyckeln till mina barrikerade portar som jag inte längre hittar vägen till.

Där bakom puttrar tjäran het och tjock. Övertrycket riskerar att slå ut min resterande hjärnkapacitet.

Vilken sekund som helst nu.

Om jag bara kunde öppna en ventil. Om jag bara fick ut litegrann.

Bara några bokstäver på det här jävla pappret så att jag kan andas.

Så att jag bara för en natt kan lägga ner huvudet på kudden utan att känna att det sjunker igenom sängen av tyngden.

Men ingenting händer.

Så jag trycker pennan genom pappret tills det ger vika. Sprättar upp det längs mitten.

Hugger och rispar. Sliter och river.

Om så bara för att lämna något sorts avtryck.

....................................................................................................

Stryker andfått en hårslinga ur pannan och blickar ner på mitt lämlestade pappersark.

Det är förstört.

Svart. Oläsligt. Söndertrasat.

Kanske skickar jag det ändå.

Txema Yeste

2011-03-30T20:00:00.001+02:00

2011-03-30T14:55:00.000+02:00

Sitter på kontoret och smular ner hela skrivbordet med ostbräck och kycklingklubba.

Tyckte det var dags att äta någonting annat än smörgås efter fem dagar.

Så jag åt.. smörgås. Och kött.

Jag är så nyttig att jag blir rörd ibland.

Var, på tal om det, ute och letade efter en bikini nu på lunchen. Hittade såklart ingen.

Finns det någon, någonstans, som någonsin hittat sin drömbikini?

Var snäll och maila mig så att jag han fånga in dig och studera din hjärna.

Man hittar alltid sin dröm(nåja)bikini i slutet av Augusti, då det är för sent att använda den.

Sen vill man inte ha den nästa år ändå.

Det är ungefär som att ömsa skinn.

Nu känner jag mig så fruktansvärt fet och ointressant att jag måste gå ner och jobba igen.

Silverlake Girl

2011-03-30T14:30:00.000+02:00

Min kropp har för få kanter

2011-03-30T06:35:00.000+02:00

Jag önskar att det fanns fler sidor att ligga på när man sover.

Höger är ju sällan bekvämt, och inte vänster heller.

Så jag kastar mig av och an som en uppmärksamhetssökande katt i flera timmar.

Fler sidor hade hållit mig sysselsatt i jakten på sömn.

Jag skulle vilja ha fler sidor.

Jag skriver som om jag är full..

Men hade jag haft fler sidor att sova på så hade jag inte legat sömnlös hela natten och tänkt ut den här teorin.

Jag ska föreslå det vid nästa möte.

Just nu

2011-03-29T23:49:00.002+02:00

Jag har flyttat in i vardagsrummet just nu.

Klarar inte av att separera de två sängarna som står här inne och flytta över mitt täcke, kudde och madrass till mitt sovrum.

Lever i illusionen att jag inte bor själv.

Att någon snart, när som helst, kommer lägga sig i sängen bredvid.

För jag vill inte sova själv.

Inte just nu.

Och det kanske är dumt.

Kanske rentav patetiskt.

Men när jag stänger ögonen för att försöka sova,

så känns det lite, lite bättre.

Och det är det som räknas just nu.

Lördag eftermiddag

2011-03-29T23:38:00.001+02:00

Vi hade så storslagna planer för den där dagen.

Men det var lite för kallt.

Lite för mycket folk.

Lite för mycket vind.

Lite för lite.

Sen åt vi den där blåbärspajen som förstörde våra liv i två timmar.

Mättnaden la oss raklånga över cafébordet.

Stönande, uppsvällda och halvt efterblivna.

Vi bestämde oss för att åka hem istället.

'Hem'

Som om det var vårt.

Och som vanligt,

så fort vi bestämt oss,

så kunde vi andas igen.

Enligt många så gjorde vi säkert ingenting den där dagen.

Men jag tycker vi gjorde allt.

Allt som jag någonsin kommer behöva,

en mulen eftermiddag.

Ett samtal.

Ett förtroende.

En underbar vän.

En.

Enlighet

"Man är tillbaka på mammas gata

Bland fotbollsmålen, ungdomsgården
Ungdomsåren det är då det slår en
Hur vi gick där och väntade vad skulle hända
Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma
Allt för hämmad aldrig bländad av
storstadens ljus dom är alltid tända nu
har vi flyttat spridits för vinden
födda på nytt och vi slog igen grinden
Ibland på tunn is, okända vatten,
du vet hur jag älskar när vi rusade igenom natten
I en okänd taxi, i en okänd stad
som magnetism en okänd lag
om att vi måste vidare aldrig klara
Alltid på jakt och det fattas bara
en liten pusselbit och vi springer dit
släpper tyglarna men minns alltid vägen hit"

Creatures of the Night

2011-03-28T14:03:00.000+02:00

Delar av bilddokumentationen ur min och Emis sociala studie i fredagsnatt.

Emis bilder

Siente La Musica

2011-03-28T00:18:00.000+02:00

Hennes steg har sedan länge tystnat från trapporna.

Jag finner ingen riktig mening med någonting runtomkring mig.

Inspirationen och elden ligger prydligt ihopvikt i hennes röda väska.

Far med henne, bort över rälsen, bort från mig.

Passande nog började det snöa när du vände dig om för att gå.

Nu är det kallt och tyst.

Tystnaden är alltid som mest påtaglig utan dig.

Jag ska sakna dig nu.

Jag ska sakna dig imorgon.

Sin City

2011-03-27T19:53:00.002+02:00

Lukasz Murgrabia

2011-03-26T13:02:00.000+01:00

Varm vs. Kall

2011-03-26T12:49:00.002+01:00

Jag är barnsligt förtjust i oboy.

Emi delar också min faiblesse och vi pratar väldigt ofta om att vi ska dricka oboy när vi är ute och går och är på väg hem, sitter på bussen, ligger i sängen, klättrar i berg, sitter på krogen, målar en bil, öppnar ett fönster, brer en smörgås, demonstrerar, virkar en duk, hoppar fallskärm, slår någon i huvudet.. Ni förstår.

Väldigt ofta säger vi "Åh, en kopp varm oboy när vi kommer hem.."

Men saken är den att när jag kommer till momentet där jag ska värma oboyen, så gör jag aldrig det.

Det går liksom inte, och jag dricker den alltid kall i fem stora klunkar.

Jag tror att jag bara är förtjust i konceptet 'varm oboy'.

Att det ska vara mysigt, rykande varmt, avnjutas långsamt med en filt, katt och en öppen spis. Man ska ha på sig raggsockor, håret i en liten knut, det ska vara mörkt och blåsigt ute och inte så långt till läggdags.

Det finns väldigt många koncept jag är förtjust i, utan att tillämpa.

Manikyr, storstädning, scrapbooking, äta gott och nyttigt, roadtrips, kärlek..

Antar att jag borde försöka lite mer.

Antar att det inte skulle skada att dricka varm oboy ibland..

Idag kommer Emi hit

2011-03-24T07:03:00.000+01:00

She so high

2011-03-24T07:02:00.000+01:00

Alteregot som blev jag

2011-03-24T00:22:00.002+01:00

Stympad

2011-03-23T23:26:00.002+01:00

Jag trodde aldrig jag skulle göra det, men jag gick till frisören på uppgjord tid idag.

Öppnade dörren så tyst som möjligt och försökte glida längs väggarna och göra mig transparent. Min blodröda kappa ville inte gå med på det och jag hade lika gärna kunnat gå in iklädd cymbaler.

Jag var fem minuter för tidig och blev ombedd att slå mig ner i de knarrande skinnfotöljerna så länge. Plockade upp en bibeltjock tidning med trendiga frisyrer som var oroväckande korta och signalfärgade. Bläddrade igenom tio sidor men det gjorde mig så skärrad och ångestfylld att jag slängde ifrån mig den med ett högt skrik. Några höjde på ögonbrynen när jag petade på tidningen som låg likt ett skrynkligt roadkill på golvet.

Tre personer satt i frisörstolarna och talade muntert om vädret och andra metrogodkända ämnen. Under tiden föll hårslingorna till golvet medan de saxutrustade bödlarna klippte sig genom deras skalp. Åtminstone var det så jag upplevde det. Hur kunde de vara så lugna? Kanske hade frisörerna lobotomerat dem innan för att göra friserandet så friktionsfritt som möjligt? Ja, så måste det vara. Och snart var det min tur.

Min tid var kommen.

Snaran låg runt min hals. Snart skulle någon placera säcken över mitt ansikte och öppna falluckan. Jag kände att jag behövde säga någonting, ett par väl valda ord innan jag gick över till andra sidan. Ställde mig upp och harklade mig. Skulle precis inleda ett snorigt och sentimentalt tacktal till mitt hår när någon ropade mitt namn.

Det var dags.

Klumpen i halsen växte sig större och större tills den var ett getingbo medan jag hasade mig fram till min elektriska stol. Satte mig ner med ett tomt ansiktsuttryck och nickade allvarligt när saxkvinnan frågade "En vanlig klippning bara?" Vanlig? VANLIG!? Om något så var det en ovanlig klippning. Klippning är ett begrepp som inte existerar i min värld. Ett förträngt minne med fäktande knytnävar och krokodiltårar.

Som alla andra frisörer så ville hon småprata under tiden.

"Ja här var det slitet, att du inte kommit tidigare?"

Jag sa att jag inte hade klippt mig på över ett år.

Det gick hon inte med på, för SÅ slitet var det ju inte.

Så jag sa att jag var på flykt från myndigheterna med ett nytt namn och adress och igår hade jag gått från blecksvart till platinablont.

Det godtog hon.

"Hur vill du ha det? Ska jag ta det som är slitet?"

Jag nickade sammanbitet. Sedan började det. Det hemska klickande ömsom raspande ljudet av metall som separerade mig från mina älskade längder. Höll tappert tårarna tillbaka medan högen på golvet växte sig högre. Tillslut stannade hon upp, klickandet slutade och hon frågade "Ska jag ta lite till?"

"Gör det" hörde jag mig själv säga.

Sedan är det svart.

Jag minns att hon masserade in någonting som luktade mango, fönade och borstade det där lätta och mjuka som satt kvar på min skalp, skalade av mig skynket, tog hundralapparna ur min hand, sa hejdå och lämnade mig vid ingången och kroppsspegeln.

Där var jag. Fast inte jag.

Där var mitt hår. Fast inte mitt hår.

Någon annans hår sitter på mitt huvud, och det har inga planer på att flytta.

Det får mig att se annorlunda ut. Det får mig att känna mig annorlunda.

Det får mig att vilja bära rött.

Kanske lär jag mig att tycka om det.

Kanske blir vi vänner, det nya håret och jag.

Vi får se.

Note to self:

2011-03-22T23:23:00.001+01:00

Om du är förkyld, ta då nässpray innan du borstar tänderna och var inte en envis gammal kärring och skjut på det till sänggåendet.

Jag är så tilltäppt i näsan att jag höll på att kväva mig själv vid nyss nämnda aktivitet.

Jag kunde inte andas genom näsan, så jag var tvungen att ha munnen öppen när jag borstade.

Men jag är allergisk för tandkräm som letar sig utanför munhålan och läpparna och synen av mig själv i badrumsspegeln, där jag står med flämtande öppen mun full av vitt lödder likt en rabiessmittad hund, fick mig resolut att stänga den igen.

Nu har jag andnöd. (Borstar tänderna minst fyra minuter.)

Nåväl.

Man ska känna att man lever.

2011-03-22T23:16:00.001+01:00

Idag

23:08

Mina ögon kliar.

Är det bra?

Om de kliar din rygg så är det fantastiskt.

Av alla möjliga svar du kunnat lista ut

var nog det det bästa.

Ja, jag kände det.

Instinktivt.

Jag hade varit så sjukt nöjd om jag sa det där

att jag pensionerat mig från att tala.

Eccentric Straw Manes

2011-03-22T16:32:00.002+01:00

Samson

2011-03-22T13:53:00.000+01:00

Imorgon fyller jag år.

Jag lägger ingen större vikt vid mina födelsedagar. Jag tycker inte ens om dem.

Det gick så långt att jag till och med glömde bort att jag fyllde år för ett tag sedan och blev skitförbannad när mamma ringde och väckte mig på morgonen, när hon ville gratulera mig.

I år var det samma sak. Det märktes på mitt jobbschema att jag glömt bort min födelsedag eftersom jag spikat upp mig på dubbla jobbpass dagen till ära. Men igår fick min chef reda på detta och tyckte att det var smått vansinnigt. Så nu är jag ledig från klockan elva på morgonen.

Vad fan ska jag göra nu då, frågade jag mitt hår. Håret måttade ett kraftigt slag rätt i solarplexus. Jag förstod vinken.

Det är dags...

Så till min födelsedag så ger jag mitt hår en frisörtid.

Det är inte en present till mig, eftersom jag hatar att gå till frisören lika mycket som jag hatar att amputera armar och ben. Men jag antar att jag inte kan skjuta på det längre.

Så jag googlade frisörer i centrum, gick igenom femton möjliga kandidater och funderade länge och noga. Tittade på deras priser. De får inte vara för låga för då blir jag misstänksam, men 680 kronor för att göra någonting jag inte ens tycker om känns också fel. Sedan kollade jag på frisörernas frisyrer, de måste också se bra ut. Tillslut återstod en salong och jag slog in siffrorna med en stor klump i halsen, la på två gånger. Tredje gången lät jag signalerna gå fram tills någon svarade.

Nu är det bestämt.

Klockan 13.00 imorgon kommer jag stympas, och jag har bestämt att om jag ska göra det här så ska jag göra det ordentligt.

Det kommer bli tårar. Det kommer bli ångest. Det kommer bli blod.

Eventuellt stämningar och rättegångar.

Kanske vänder jag i dörren. Kanske går jag in och kommer aldrig mer ut.

Kanske kommer jag älska mitt nya hår.

Förmodligen inte.