Att spackla är ett jävla hundgöra. Slitgöra. Skitgöra.
Man måste slipa, sen spackla, sen låta det torka, sen slipa igen, sen måla.
Jag kräver snabb tillfredsställelse, att man genast ser skillnad. Som när man målar eller tapetserar, till exempel. Det är därför jag alltid målar första lagret på alla väggar, gladeligen och glatt sjungande, medan pappa får göra de andra två lagren som i min mening är extremt onödiga. Eller i alla fall fruktansvärt tråkiga.
Men nu är jag själv. Pappa kommer hit om en vecka. Ingenting har blivit gjort sedan han åkte, förutom grav alkoholisering och friskt delirium.
Så jag antar att jag får greppa spateln, kavla upp ärmarna, svälja bitterheten och gå ut i hallen.
Eller så aborterar jag hallen.
Vem behöver en hall?
1 kommentar:
Spackling är bara hittepå, det blir mer rustikt och charmigt om man bara målar över ojämnheterna.
Skicka en kommentar